Livsstatus & Födelsedagsresa

Dagen börjar lida mot sitt slut och endast en dag återstår på jobb i Lund innan en hel månads arbete i Stockholm. Har börjat slänga ner saker i en väska lite sporadiskt men antar att jag måste packa på allvar snart. Ska iofs bara vara borta 2 veckor i första omgången innan vi kommer hemom en sväng och då ska det dessutom packas inte bara för resterande vistelse utan även för påskresan.
 
På tal om resor så tror jag att jag har hittat vart jag vill åka på min 35-års födelsedag i oktober, Bali.
Det är ju även pluttens födelsedag, yepp tro det eller ej... på precis samma dag, och han fyller 30 så det är stort firande för oss båda.
Jag inväntar ett litet arv och hade tänkt ta dom pengarna att betala min resa med som jag räknar med kommer att hamna på ca 11 000 för 15 nätter inklusive flyg och detta i fall att jag inte kan övertala plutten att vi ska dit och jag måste åka själv. Hans krav är att det är högertrafik och att han kan hyra motorcykel... mopeder kan man hyra har jag läst, det är väl samma sak? ;-)  
Det är oerhört spännande att kika på hotell och just nu lutar det åt en villa på 100 kvm med egen pool och inte allt för långt till stranden. Vilken dröm! Titta!!  och Titta!!! (klicka på titta)
Flyga dit tar sin lilla tid men hittade billigast och bäst från Kastrup via Bangkok på ca 18 timmar och ca 6500kr.
 
Fick lön idag... jippie... not. Behövde "bara" ta en tusenlapp från sparkontot för att kunna betala räkningarna och nu är man på noll och får inga fler pengar förrän lönen i mars då jag vill börja stoppa tillbaks så mycket som möjligt på sparkontot igen.
Tänkte bara klargöra hur det kommer sig att jag har noll pengar att leva för vilket kan misstolkas som att jag är en slarv och slösmaja vilket absolut inte är situationen. Då man får betalt från a-kassan på torsdagen efter att man stämplat i 2 veckor och jag jobbar nonstop denna månaden och nästa så har jag inga pengar att få ut och iom att jag jobbade knapra timmar i januari så blev min lön minimal.  
Men... however... fram tills i maj bör jag få hyffsade löner inklusive semesterersättningen och *håll tummarna* skatteåterbäringen innan midsommar. Den 22 mars kan man se på nätet hur man ligger till.
Fröken Intelligent här fixade så att det dras både 30% skatt från på lönen plus 200:- extra varje månad för att slippa bli lidande så som man brukar när a-kassan är inblandad.
Har ansökt om semester v 30-31 och har önskat att få jobba så mycket som möjligt fram tills och efter dess. Jag hoppas dock på att ha fått annat jobb innan sommaren men men min tur så tror jag dessvärre inte det.    
 
Inväntar min ersättnings "Magic is Coming" order från Fortune Cookie Soap som har blivit omdirigerad till Stockholm. Så har även mina 2 påskboxar och mina nya linser blivit.
Jag blev hungrig nu. Och trött. Jag går och lägger mig halv nio om kvällarna och vaknar lagom tills det är dags att gå upp av mig själv och märker att jag fungerar mycket bättre så. Dock ser jag fram emot en halvtimmes sovmorgon i stockholm då jag kommer att arbeta 8-17. Detta innebär en hel timmes rast!! En hel timme!!! I am extatic.
 
Jag tror inte att jag har så mycket mer roligt att förmedla... det är lugnt hos mig för övrigt och det är så oerhört skönt. Inga krav eller besvärliga måsten, obligatoriska förväntningar följt av medvetet "ge dåligt samvete" när man inte får som man vill. Dock söker jag en ny familj som vil adoptera mig och efternamnsbytet jag så länge pratat om kanske är en smart idé att kicka igång nu?
 

Min vikt... min business... get the fuck off my back

I min familj har man alltid förväntats ställa upp för varandra.
Ena veckan kan man vara någons bästis för att man har gjort något för den personen och nästa vecka kan man bli behandlad som att man inte existerar för att man den gången inte gjorde som det villes.
Ena veckan är man fantastisk och som balsam för själen för att nästa vecka blir man kallad för spydig och elak för att man har opponerat sig eller ifrågasatt något. 
 
Hela detta inlägget kommer att handla om min vikt och min familjs inte efterfrågade och totalt oönskade kampanj för att jag ska gå ner i vikt.
När jag bodde i Stockholm så vantrivdes jag där och detta hade ingen att göra med min dåvarande fantastiska flickvän utan snarare omständigheterna i sig. Dessa 3,5 år av att "inte vilja göra något" resulterade i att jag gick upp från 85 kg till runda 105 kg vilket också är det jag väger i dagsläget. 
 
I knoooow... kanske ni undrar vart i helskotta sitter de kilona för det syns inte. De sitter på magen, låren och brösten för inte fan har de placerat sig på röven där de hade gjort nytta. Fast inte egentligen... jag har aldrig haft någon desire om att ha en annorlunda rumpa... inte mer än under den perioden som mina systrar mobbade mig  och sade att den gick inåt.  
Detta är även något som detta inlägget kommer att handla mycket om.
Mobbing och mer korrekt tjockmobbing.
 
Jag har varit rund ända sen jag kom upp i tonåren och detta har konstant påpekats av mina systrar och senare även av min mamma. Där var iofs en period för år 10 år sen då jag rasade i vikt och jag har ingen aning om hur det kom sig men jag var då nere i spinkiga 71 kg. Jag minns att min storasyster då frågade mig hur det kändes att vara den "smala systern" i familjen. Jag brydde mig inte för jag sket i vilket. Mitt utseende/vikt definerar inte vem jag är och jag har inget behov av att få den bekräftelsen såsom många söker för sitt utseende.
 
Jag hade enorma bröst som jag fick förminskade runt 2001 och detta för att jag avskydde uppmärksamheten jag fick för dom. Jag mådde riktigt dåligt när folk stirrade och inte skämdes för att kommentera storleken på dom. Detta har resulterat i att jag är oförmögen att förstå hur en annan person med någolunda storlek på sina bröst frivilligt väljer att göra dom större. Jag kan inte förstå vad alla dom där blickarna, uppmärksamheten och kommentarerna som man så uppenbart strävar efter ger en.
Jag vill att man ser mig i ögonen när man pratar med mig och inte någon annanstans. Detta då undantagsvis för Natalia då hon ofta stirrar på mina läppar för hon tycker att dom är så fylliga och det är helt okej. Och jaaa just det, bara så ni vet så är Natalia, enligt min mamma, bara min bästa vän för att hon inte vågar säga emot mig.
 
Jag har alltid haft mer eller mindre dubbelhaka och detta är någon som jag verkligen har komplex för. Oavsett hur mycket jag väger så finns den alltid där.
Jag har fått många råd och tips och påminnelser om denna om jag mot all förmodan nu någonsin skulle glömma att den finns där
Jag har ett specifikt minne när jag, tillsammans med min i högstadiet bästa kompis Linda, är på något disco med min storasyster och vi dansar och har kul på dansgolvet. Jag måste ha gjort något med mitt huvud eller ha dansat på något sätt som gjorde att min storasyster ansåg sig ha rätten att gå fram till mig och hårt ta tag i min dubbelhaka. 
Otaliga gånger har man sagt åt mig att jag ska klappa mig under hakan eller göra mäkliga käkövningar för att få bort denna. Notera att inget utav detta har någonsin varit efterfrågat.
 
Jag minns sånt här och detta kommer säkert att förvåna många som själv inte minns detta och undra hur i hellskotta jag kan komma ihåg det. 
Jag minns, jag minns allt och detta för att det gjorde ont.
Det gjorde ont ända in i själen.
Exemplet här ovan med hakan är bara ett utav hundra liknande upplevelser som jag har upplevt i samband med att min familj påpekat min vikt och jag kommer ohämmat att dela med mig av dessa idag för nu har jag fått nog.
Jag sitter inte under några som helst omständigheter och hittar på. Allt detta jag delar med mig av är sant och jag är inte det minsta, så som min storasyster älskar att säga att jag är trots att jag upprepade gånger har bett henne sluta, dramatisk.
 
Det som har fått bägaren att rinna över skedde igår på en middag tillsammans med min mor och min faster.
Jag berättade för dem att jag har lovat att åka med min pojkvän på hans motorcykel och min mamma kläcker då ur sig:
- Du kan springa bredvid den istället, det är bra för motionen. 
 
Vänta!!! Jag är inte färdig.
 
En liten stund senare så berättar jag hur det gick till när pojkvännen blev piercad och att jag förberett både piercaren och min pv på att jag inte kunde se nålen för då hade jag själv svimmat. Både piercaren och min kille hade då skrattat och sagt att om jag svimmar så är de två stycken som kan fånga upp mig. 
Min mammas kommentar till detta:
- Det hade behövts minst 4 killar för att fånga upp dig. 
 
När dessa fantastiska och omtänksamma sakerna som vilken normal mamma som helst säger till sin dotter framfördes så reagerade jag inte speciellt mycket för jag är dessvärre helt enkelt van vid att få höra sådana kommentarer.
Det var inte förrän senare på kvällen när det var läggdags som jag smsade min faster som hade närvarat vid middagen när dessa vänliga ord hade yttrats och frågade om de sakerna som min älskade mamma sagt var okej.
-Nej, hade min faster svarat, det är mobbing och jag förstår inte hur en mor kan säga så till sitt barn.
 
När jag sedan informerar min lillasyster om detta så har hon en enorm kampanj som hon framför och avrundar med att berätta för mig att jag inte kommer att leva i så många fler år till på grund av min övervikt för att mina organ kommer att lägga av och jämför mig med min pappa som var alkoholist.
Vilken fantastisk familj man har va? Blir ni inte avundsjuka?
Jag svarade hnne med att tacka för kommentaren och informera henne om att hon och jag inte hade mer med varandra att göra.  
 
Från det att jag började gå upp i vikt så har det kommit konstanta pikar, ej efterfrågade åsiker, råd jag inte bett om och en massa annat skit från min familj och allt detta utdelat med den finaste kärlek de kunnat erinra sig för de är ju bara "rädda om mig".
Det flödar kost och motionstips som jag aldrig frågat eller bett om. Konstiga erbjudande om att man ska få cykla bredvid sin storasyster på hennes motionsrunda bara för att man ska få se hur den är, var något som kläcktes fram på julafton tex.
 
Något som också ofta har påpekats sen jag kom hem efter mina 3.5 år i Stockholm är att jag har blivit spydig, elak och otrevlig. Tänk dig detta scenariot.
Någon i familjen fyller år och det är kalas. Du är på jättegott humör, har på dig klänning, har plattat håret och tycker det ska bli jättekul att få spendera dagen tillsammans med familj och vänner.
Inte speciellt länge efter att du anländer så levereras det första, återigen inte efterfrågade, hjälpsamma och kärleksfulla rådet till hur du ska gå ner i vikt.
Oftast så brukar även den äldre systern påpeka att håret bara hänger och att det är finare när det är fluffigt, detta är då givetvis inte heller en efterfrågad åsikt och faktum att du har stått och plattat barret i en halvtimme verkar inte vara något som existerar på hennes karta.
 
Hur reagerar du på detta? Med ett leende? Med tacksamhet?
Nej, man blir förbannad. Detta är något som kommer upp varenda gång. Orden mals och mals och mals i ditt huvud som en irriterande mygga som surrar runt dig och som inte vill försvinna och säg mig... hur lätt det är att att inte vända taggarna utåt och bli på dåligt humör då? 
 
Jag har till och med bett dom att sluta för att jag inte är mottaglig för deras råd och tips och sägt att de inte är önskvärda.
Om jag önskar hjälp så ber jag om den.
Jag har sagt tack så mycket, jag förstår att ni älskar mig och bara vill mitt bästa men det ni håller på med hjälper inte.
Respekteras detta? Inte ett skit.
Ja, jag snarkar ibland pga att jag har mycket fett runt min hals, jag har dålig kondis och enligt doktorn så är jag pigg och frisk men visst hade det varit bättre om man vägt aningen mindre. Där är inget fel på mitt blodvärde eller mina organ. Jag har inte risk för att få diabetes.
 
Fram tills att vi åkte till Storbritannien för att fira min mors 60-års dag så hade hon en vana att alltid klappa mig på magen varje gång vi sågs och fråga hur det antingen gick med träningen eller om jag hade gått upp i vikt för att det såg så ut.
Vid vår gemensamma födelsedagsmiddag ute på restaurang i sällskap av min lillasyster och faster så bryter hon överförfriskat ihop och är vrålledsen och gråter över att hon, jag citerar "tvingas se mig klämma mig ner i kläder som är för små" (?!?!?)
Eeeeh va?
Jag passar då på att konfrontera henne om det hära med att "klappa Pamela på magen varje gång vi ses" och hon blånekar till att det någonsin hänt. 
Jag har vänner som varit med mig hemma hos min mor som har fått se detta hända upprepade gånger och jag har, innan vi stigit in genom dörren, förbrerett dem på att min vikt kommer att påpekas inom 5 minuter efter att jag anlänt och detta har aldrig någonsin slagit fel.
 
För ett tag sen så hade jag sett en dokumentär om överviktiga människor som blivit nekade att få flyga med olika bolag pga sin vikt. Min mamma frågar mig då om jag är tillåten att flyga pga min vikt.
Jag minns att jag gjorde rabalder av denna kommentaren så fort den fälldes men minns dessvärre inte hur det slutade. Den där kommentaren påtalade jag min mamma om att hon fällt och givetvis blånekades även detta. Hon passade även på att säga att det där med att jag skulle springa bredvid motorcykeln var ett skämt. Skrattade någon, frågade jag. Nej, svarade hon men man kan väl få skämta.
 
Ni vet det här klassiska med att överviktiga människor är de som skämtar mest om sin vikt. Vet ni varför det är så? För att man hellre gör det själv än att andra gör det.
Jag är rund, so what?
Jag är inte mindre värd för det... jag är inte mindre älskbar för det. Varför inte respektera mig för den jag är och så som jag ser ut för den dagen jag väljer att gå ner i vikt så är det verkligen inte för att ni har "kärleksfullt bara velat mitt bästa" i alla dessa år. Det kommer att vara för min skull och för att jag vill det och under inga som helst omständigheter för att NI vill det.
 
Detta är inte ert bekymmer, det är mitt. Min kropp, mitt liv.
Ni kan behålla era älskvärda inte efterfrågade råd och påpekanden om hur jag ser ut för er själva och om ni inte gör det så måste ni också acceptera att jag kanske inte kommer att ringa eller vilja ha med er att göra så jättemycket mer i framtiden.  
Kanske jag är i en bubbla som det ofta påpekas av familjen men jag är i en bubbla med de personer som betyder mest för mig och älskar mig för den jag är.  
 
Om ni undrar hur man ser ut när man väger 105 kg så ser man ut såhär...
 
 
Och såhär...
 
 
Sååå, nu vet ni hur landet ligger och jag har absolut inget att skämmas för.
Jag handlar kläder på H&M:s tjockisavdelning, jag har 85H i bhstorlek. Och främst av allt så har jag en fantastisk pojkvän som dagligen talar om för mig hur vacker jag är och de dagar jag har svårt för att tro på det så önskar jag inget hellre än att kunna se mig själv genom hans ögon.
And no... you can not have him men jag önskar och hoppas att om ni är i samma sits som jag, finner någon som älskar för den ni är, oavsett hur ni ser ut för det förtjänar ni, det förtjänar alla.  
 

The Laundry Bitch & Tantbh

Kommer ner i tvättstugan 10 minuter innan det är dags för min tid. Dörren till rummet är olåst och två maskiner är igång. De har 12 respektive 19 minuter kvar på sina tvättprogram. Fine, tänker jag. De kan få 10 minuter till, jag kan spela Criminal Case på mobilen. Det har hänt att någon som man inte kunde komminicera med har kommit springande och tömt maskinerna i sista minuten.
Så var dessvärre inte fallet idag.
2 minuter över 11 avbryter jag programmen på maskinerna och början tömma dem. Kläderna är riktigt varma oh drypande våta. Liten dos av dåligt samvete smyger sig försiktigt på men sen blir jag arg och drar ut kläderna ur maskinen och lägger i vagnen.
Varför ska jag ha dåligt samvete för att någon annan inkräktar på min tvättid? Reglerna för tvättstugan är inte så förfärligt svåra att förstå. 
Sedan ställer jag vagnen vid avloppet så de kan droppa av sig.
Börjar fylla maskinen med mina saker och tycker mig känna att det luktar lite konstigt från maskinen. Hoppas verkligen att det inte sätter sig i mina kläder. 
När jag ska börja tömma den andra maskinen kommer en dam i slöja som börjar plocka ur saker ur torktumlaren. Jag frågar om det var hennes saker i maskinerna också men det nekar hon till. Vid tömning av maskin nummer två märker jag att en doft utav t-sprit ligger över kläderna. Nejjje, tänker jag. Säg inte att det är någon alkis eller narkomans grejer.
Ut med både vagnen och dessa illaluktande kläderna i en ikeapåse i korridoren. Kvinnan i slöjan kommer tillbaks och tittar på de droppande kläderna i vagnen och pekar lite på sig själv. Jaha... så det var hennes grejer ändå?
Helt ärligt... det skiter jag ett stort stycke i. Jag satte igång mina maskiner och gick.
 
I all min pankhet unnade jag mig igår att fixa naglarna. Hej hej kreditkort och sparkonto!!!
Dom blev urtjusiga men jag misstänker att min nageltjej inte gillar mig nå vidare, synd att hon är så jäkla bra.
 
 
Innan jag gick dit så var det bhprovningsbonanza in all its glory. Jag ska ju arbeta i Stockholm hela nästa månad och det är den civila uniformen som gäller då. Detta innebär vit skjorta och kofta.
Om man är tjej som vet man automatikt vad det innebär att ha vit skjorta. Och för er som inte vet.. listen carefully.
Det innebär att man måste ha en hudfärgad bh. Inte grön eller svart sportbh... inte mörkgrön eller mörkblå eller svart bh... utan en hudfärgad.
Då mina tuttar sväller i takt med allt annat på min kropp har de nu återigen blivit enorma och det här med att hitta en passande bh har återigen blivit ett ytterst painfullt mission.
Den fantastiska tjejen på Lindex gjorde sitt yttersta men kammade noll. Hon rekommenderade butiken över gatan och efter naglarna, i regnet, fick jag ett infall och gick dit.
 
Pagelle. The home of large and unpretty old ladies bras. 
Jag hittade en som var i den storleken jag brukar ha och den lilla polska damen som arbetade där var kvickt tillgänglig och ville kika och sade att det var för liten. Hon plockade kvickt ihop ett par andra och suckade när hon såg min äckelmin. Oh well. Man kan ju alltid prova.
Först ut var en kreation från Chantelle med någon invecklad glansigt mönster på och utan vaddering med den blygsamma prislappen med summan 599:-
FÖR EN BH????
Jaaa... om man inte har normala tits och kan handla på H&M så är det dessvärre såhär det ser ut. Så till er som vill ha större bröst... You are idiots.
Jag tog på den och ett oväntat lugn sänkte sig över mig.
Den satt perfekt. Banden tryckte inte på axlarna, den stramade inte under brösten... ingen dubbeltutte var synlig och mina två meloner verkade sitta på plats. Jag tog på mig min tröja och såg att visst satt de kanske lite mer isär än vad de brukar göra i min balconette i modellen Amaze från Lindex men de satt där de skulle.
Den polska damen kom tillbaka och frågade hur det gick varav jag svarade att jag inte kunde sluta klämma på mina bröst.
Hursomhejsom så köpte jag den inte i affären. Jag är drop dead broke.
 
När jag kom hem och låg och surade i badet över min oerhört miserabla ekonomiska situation så ringde mamma. Jag berättade om min misär och hon reagerade likadant som jag över priset. Hon ville ha hjälp med Candy Crush som är både hennes och lillsyrrans drog för tillfället.
Jag skickade en bild till mamsen på min nya olycklga kärlek (bh:n) och hon ringde upp med en gång och sa att det var den vettigaste bh hon sett på länge och erbjöd sig att agera sugarmama.
Ibland måste man svälja sin stolthet och detta var ett utav dessa ögonblicken.
Jag hittade min bh på Boozt.com och beställde både den hudfärgade pch en svart med en 10% kod som man fick när man reggade sig för deras nyhetsbrev. Alltså, 990:- för två bh:ar.
 
Och här är den... min nya tantbh som ska vara här inom 1-2 dagar
 
Denna ser dock vadderad ut men jag hoppas verkligen att det är samma modell som jag provade i butiken.
 
Hoppas detta var lika givande för er som för mig. Nu ska jag ner i tvättstugan och hänga upp mina förhoppningsvis inte t-spritsstinkande kläder. Ni kan även alla passa på och sörja lite för pluttens skull som numera kommer att ha en flickvän som har bytt ut sina sexy bras till kärringabras.
 
Kisses!!!
 
 
 
0 kommentarer
publicerat i Mitt Liv
Taggar: bh, hang lounge, konflikt, matte, naglar, nude, tvätt, tvättstuga
Visa fler inlägg