Min vikt... min business... get the fuck off my back

I min familj har man alltid förväntats ställa upp för varandra.
Ena veckan kan man vara någons bästis för att man har gjort något för den personen och nästa vecka kan man bli behandlad som att man inte existerar för att man den gången inte gjorde som det villes.
Ena veckan är man fantastisk och som balsam för själen för att nästa vecka blir man kallad för spydig och elak för att man har opponerat sig eller ifrågasatt något. 
 
Hela detta inlägget kommer att handla om min vikt och min familjs inte efterfrågade och totalt oönskade kampanj för att jag ska gå ner i vikt.
När jag bodde i Stockholm så vantrivdes jag där och detta hade ingen att göra med min dåvarande fantastiska flickvän utan snarare omständigheterna i sig. Dessa 3,5 år av att "inte vilja göra något" resulterade i att jag gick upp från 85 kg till runda 105 kg vilket också är det jag väger i dagsläget. 
 
I knoooow... kanske ni undrar vart i helskotta sitter de kilona för det syns inte. De sitter på magen, låren och brösten för inte fan har de placerat sig på röven där de hade gjort nytta. Fast inte egentligen... jag har aldrig haft någon desire om att ha en annorlunda rumpa... inte mer än under den perioden som mina systrar mobbade mig  och sade att den gick inåt.  
Detta är även något som detta inlägget kommer att handla mycket om.
Mobbing och mer korrekt tjockmobbing.
 
Jag har varit rund ända sen jag kom upp i tonåren och detta har konstant påpekats av mina systrar och senare även av min mamma. Där var iofs en period för år 10 år sen då jag rasade i vikt och jag har ingen aning om hur det kom sig men jag var då nere i spinkiga 71 kg. Jag minns att min storasyster då frågade mig hur det kändes att vara den "smala systern" i familjen. Jag brydde mig inte för jag sket i vilket. Mitt utseende/vikt definerar inte vem jag är och jag har inget behov av att få den bekräftelsen såsom många söker för sitt utseende.
 
Jag hade enorma bröst som jag fick förminskade runt 2001 och detta för att jag avskydde uppmärksamheten jag fick för dom. Jag mådde riktigt dåligt när folk stirrade och inte skämdes för att kommentera storleken på dom. Detta har resulterat i att jag är oförmögen att förstå hur en annan person med någolunda storlek på sina bröst frivilligt väljer att göra dom större. Jag kan inte förstå vad alla dom där blickarna, uppmärksamheten och kommentarerna som man så uppenbart strävar efter ger en.
Jag vill att man ser mig i ögonen när man pratar med mig och inte någon annanstans. Detta då undantagsvis för Natalia då hon ofta stirrar på mina läppar för hon tycker att dom är så fylliga och det är helt okej. Och jaaa just det, bara så ni vet så är Natalia, enligt min mamma, bara min bästa vän för att hon inte vågar säga emot mig.
 
Jag har alltid haft mer eller mindre dubbelhaka och detta är någon som jag verkligen har komplex för. Oavsett hur mycket jag väger så finns den alltid där.
Jag har fått många råd och tips och påminnelser om denna om jag mot all förmodan nu någonsin skulle glömma att den finns där
Jag har ett specifikt minne när jag, tillsammans med min i högstadiet bästa kompis Linda, är på något disco med min storasyster och vi dansar och har kul på dansgolvet. Jag måste ha gjort något med mitt huvud eller ha dansat på något sätt som gjorde att min storasyster ansåg sig ha rätten att gå fram till mig och hårt ta tag i min dubbelhaka. 
Otaliga gånger har man sagt åt mig att jag ska klappa mig under hakan eller göra mäkliga käkövningar för att få bort denna. Notera att inget utav detta har någonsin varit efterfrågat.
 
Jag minns sånt här och detta kommer säkert att förvåna många som själv inte minns detta och undra hur i hellskotta jag kan komma ihåg det. 
Jag minns, jag minns allt och detta för att det gjorde ont.
Det gjorde ont ända in i själen.
Exemplet här ovan med hakan är bara ett utav hundra liknande upplevelser som jag har upplevt i samband med att min familj påpekat min vikt och jag kommer ohämmat att dela med mig av dessa idag för nu har jag fått nog.
Jag sitter inte under några som helst omständigheter och hittar på. Allt detta jag delar med mig av är sant och jag är inte det minsta, så som min storasyster älskar att säga att jag är trots att jag upprepade gånger har bett henne sluta, dramatisk.
 
Det som har fått bägaren att rinna över skedde igår på en middag tillsammans med min mor och min faster.
Jag berättade för dem att jag har lovat att åka med min pojkvän på hans motorcykel och min mamma kläcker då ur sig:
- Du kan springa bredvid den istället, det är bra för motionen. 
 
Vänta!!! Jag är inte färdig.
 
En liten stund senare så berättar jag hur det gick till när pojkvännen blev piercad och att jag förberett både piercaren och min pv på att jag inte kunde se nålen för då hade jag själv svimmat. Både piercaren och min kille hade då skrattat och sagt att om jag svimmar så är de två stycken som kan fånga upp mig. 
Min mammas kommentar till detta:
- Det hade behövts minst 4 killar för att fånga upp dig. 
 
När dessa fantastiska och omtänksamma sakerna som vilken normal mamma som helst säger till sin dotter framfördes så reagerade jag inte speciellt mycket för jag är dessvärre helt enkelt van vid att få höra sådana kommentarer.
Det var inte förrän senare på kvällen när det var läggdags som jag smsade min faster som hade närvarat vid middagen när dessa vänliga ord hade yttrats och frågade om de sakerna som min älskade mamma sagt var okej.
-Nej, hade min faster svarat, det är mobbing och jag förstår inte hur en mor kan säga så till sitt barn.
 
När jag sedan informerar min lillasyster om detta så har hon en enorm kampanj som hon framför och avrundar med att berätta för mig att jag inte kommer att leva i så många fler år till på grund av min övervikt för att mina organ kommer att lägga av och jämför mig med min pappa som var alkoholist.
Vilken fantastisk familj man har va? Blir ni inte avundsjuka?
Jag svarade hnne med att tacka för kommentaren och informera henne om att hon och jag inte hade mer med varandra att göra.  
 
Från det att jag började gå upp i vikt så har det kommit konstanta pikar, ej efterfrågade åsiker, råd jag inte bett om och en massa annat skit från min familj och allt detta utdelat med den finaste kärlek de kunnat erinra sig för de är ju bara "rädda om mig".
Det flödar kost och motionstips som jag aldrig frågat eller bett om. Konstiga erbjudande om att man ska få cykla bredvid sin storasyster på hennes motionsrunda bara för att man ska få se hur den är, var något som kläcktes fram på julafton tex.
 
Något som också ofta har påpekats sen jag kom hem efter mina 3.5 år i Stockholm är att jag har blivit spydig, elak och otrevlig. Tänk dig detta scenariot.
Någon i familjen fyller år och det är kalas. Du är på jättegott humör, har på dig klänning, har plattat håret och tycker det ska bli jättekul att få spendera dagen tillsammans med familj och vänner.
Inte speciellt länge efter att du anländer så levereras det första, återigen inte efterfrågade, hjälpsamma och kärleksfulla rådet till hur du ska gå ner i vikt.
Oftast så brukar även den äldre systern påpeka att håret bara hänger och att det är finare när det är fluffigt, detta är då givetvis inte heller en efterfrågad åsikt och faktum att du har stått och plattat barret i en halvtimme verkar inte vara något som existerar på hennes karta.
 
Hur reagerar du på detta? Med ett leende? Med tacksamhet?
Nej, man blir förbannad. Detta är något som kommer upp varenda gång. Orden mals och mals och mals i ditt huvud som en irriterande mygga som surrar runt dig och som inte vill försvinna och säg mig... hur lätt det är att att inte vända taggarna utåt och bli på dåligt humör då? 
 
Jag har till och med bett dom att sluta för att jag inte är mottaglig för deras råd och tips och sägt att de inte är önskvärda.
Om jag önskar hjälp så ber jag om den.
Jag har sagt tack så mycket, jag förstår att ni älskar mig och bara vill mitt bästa men det ni håller på med hjälper inte.
Respekteras detta? Inte ett skit.
Ja, jag snarkar ibland pga att jag har mycket fett runt min hals, jag har dålig kondis och enligt doktorn så är jag pigg och frisk men visst hade det varit bättre om man vägt aningen mindre. Där är inget fel på mitt blodvärde eller mina organ. Jag har inte risk för att få diabetes.
 
Fram tills att vi åkte till Storbritannien för att fira min mors 60-års dag så hade hon en vana att alltid klappa mig på magen varje gång vi sågs och fråga hur det antingen gick med träningen eller om jag hade gått upp i vikt för att det såg så ut.
Vid vår gemensamma födelsedagsmiddag ute på restaurang i sällskap av min lillasyster och faster så bryter hon överförfriskat ihop och är vrålledsen och gråter över att hon, jag citerar "tvingas se mig klämma mig ner i kläder som är för små" (?!?!?)
Eeeeh va?
Jag passar då på att konfrontera henne om det hära med att "klappa Pamela på magen varje gång vi ses" och hon blånekar till att det någonsin hänt. 
Jag har vänner som varit med mig hemma hos min mor som har fått se detta hända upprepade gånger och jag har, innan vi stigit in genom dörren, förbrerett dem på att min vikt kommer att påpekas inom 5 minuter efter att jag anlänt och detta har aldrig någonsin slagit fel.
 
För ett tag sen så hade jag sett en dokumentär om överviktiga människor som blivit nekade att få flyga med olika bolag pga sin vikt. Min mamma frågar mig då om jag är tillåten att flyga pga min vikt.
Jag minns att jag gjorde rabalder av denna kommentaren så fort den fälldes men minns dessvärre inte hur det slutade. Den där kommentaren påtalade jag min mamma om att hon fällt och givetvis blånekades även detta. Hon passade även på att säga att det där med att jag skulle springa bredvid motorcykeln var ett skämt. Skrattade någon, frågade jag. Nej, svarade hon men man kan väl få skämta.
 
Ni vet det här klassiska med att överviktiga människor är de som skämtar mest om sin vikt. Vet ni varför det är så? För att man hellre gör det själv än att andra gör det.
Jag är rund, so what?
Jag är inte mindre värd för det... jag är inte mindre älskbar för det. Varför inte respektera mig för den jag är och så som jag ser ut för den dagen jag väljer att gå ner i vikt så är det verkligen inte för att ni har "kärleksfullt bara velat mitt bästa" i alla dessa år. Det kommer att vara för min skull och för att jag vill det och under inga som helst omständigheter för att NI vill det.
 
Detta är inte ert bekymmer, det är mitt. Min kropp, mitt liv.
Ni kan behålla era älskvärda inte efterfrågade råd och påpekanden om hur jag ser ut för er själva och om ni inte gör det så måste ni också acceptera att jag kanske inte kommer att ringa eller vilja ha med er att göra så jättemycket mer i framtiden.  
Kanske jag är i en bubbla som det ofta påpekas av familjen men jag är i en bubbla med de personer som betyder mest för mig och älskar mig för den jag är.  
 
Om ni undrar hur man ser ut när man väger 105 kg så ser man ut såhär...
 
 
Och såhär...
 
 
Sååå, nu vet ni hur landet ligger och jag har absolut inget att skämmas för.
Jag handlar kläder på H&M:s tjockisavdelning, jag har 85H i bhstorlek. Och främst av allt så har jag en fantastisk pojkvän som dagligen talar om för mig hur vacker jag är och de dagar jag har svårt för att tro på det så önskar jag inget hellre än att kunna se mig själv genom hans ögon.
And no... you can not have him men jag önskar och hoppas att om ni är i samma sits som jag, finner någon som älskar för den ni är, oavsett hur ni ser ut för det förtjänar ni, det förtjänar alla.  
 
#1 - - Linda:

Pamela! Du är jättefin som du är! Jag vet att du innerst inne är en stark kvinna med ett bra självförtroende o en positiv inställning till livet, låt dig inte brytas ner av dem som står dig nära. Lyssna på din pojkväns ord o ta dem till dig. Känn dig älskad. Sjunk inte ner på en sandlådenivå med pajkastning av tråkiga kommentarer! Vi vet ju vad en tråkig kommentar eller peak egentligen grundar sig i... Ett dåligt självförtroende o en negativ inställning till livet. Kanske tom lite avundsjuka.. Kram!

#2 - - Noooooooa:

Du är jättefin precis som du är Pamela!

Förstår inte folk det är det dom som har problem, inte du.

Är så glad för din skull som verkar ha träffat en jättefin kille, som uppskattar dig för den du är, håll hårt i honom och lycka till med allt.

Svar: <3
Pamela

#3 - - Dainty Decibel:

Men vad arg jag blir!!
INGEN har rätt att förminska någon på det sättet som din familj har gjort.
Jag hade blivit fly förbannad och antagligen nitat dom trots blodsband.
Du är INTE stor någonstans!
Tro mig, jag har varit GIGANTISK och är fortfarande stor.
Folk måste sluta se människor som en kilosiffra.

Din kille verkar iaf vara en grym snubbe.
Men din mor... nä, ta det seriöst snack med henne.

Kramar <3

Svar: Hej! Och tack! Mina systrar valde att bryta med mig efter detta inlägget, tog bort mig från Facebook och Instagram.
Min mor går dessvärre inte att prata med då hon inte tar ansvar för sina ord och förnekar att de någonsin sagts.
Pamela

#4 - - Dainty Decibel:

Men vad i hela helvete...
Har iofs brutit med min familj också men pga andra anledningar.
Men det var ju strongt av dom att ta bort dig från all social media.. NOT!

Hatar när människor försöker dribbla bort det dom sagt eller skrivit.
Fan, lär er att stå för era åsikter ist.

Kramar

#5 - - Jaqueline:

Pami.... Vet du.... Du är jätte fin <3

#6 - - Emma:

Det var länge sen jag kände igen mig så mycket i något som jag kände igen mig i det här. Får också konstanta "upplysningar" om mitt utseende, både när jag var ("för") smal och nu när jag verkligen inte är det. Vet inte om de (min familj) tror att jag behöver veta (i egenskap av blind) eller vad det är. Men usch vad jag relaterar. Folk borde bry sig så väldigt mycket mindre om saker de inte har med att göra. Du är fantastisk som skrev det här!